Stresskänslighet - uttdrag ur boken
"Det stressade hjärtat"
Av Aleksander Perski
DE SKADESKJUTNA - OM TYP A-BETEENDE
bråttomsjuka Fientlighet Dålig självkänsla
Förändring av typ A-beteende Kvinnor och typ A-beteende Testa dig själv
DE UPPGIVNA -- OM TYP D-BETEENDE
Pessimism, hopplöshet och hjälplöshet Tankestrategier
Byta tankevanor Social hämning Testa Dig Själv
--------------------------
Vissa människor känner sig jämt stressade, oberoende av hur verkligheten omkring dem ser ut. Vi känner igen dem på att de är tidsfixerade och sneglar på klockan ideligen. De
försöker alltid vara punktliga och blir oerhört stötta om någon annan är försenad. Så fort de är klara med en uppgift börjar de med en ny. Eftersom dygnet bara har tjugofyra timmar
tacklar de den växande bördan av uppgifter genom att bli bra på att göra och tänka på fler saker samtidigt. Till slut utvecklar de en mängd konstiga beteenden för att hinna mer på allt
mindre tid. Jag har träffat män som t.ex. använder två rakapparater på morgonen och en kvinna berättade att när hon är som mest jäktad stryker hon med två strykjärn samtidigt.
Man kan bli mycket duktig på att läsa något samtidigt som man lyssnar på någon i telefon eller, för den delen, pratar själv i den. Man kan vara engagerad i en diskussion och
samtidigt planera morgondagens aktiviteter. Kroppshållningen, gesterna och sättet att vara uttrycker att man är på språng, man är i farten. Tiden är en bristvara.
Två hjärtläkare i San Francisco, Ray Rosenman och Meyer Friedman, har myntat begreppet typ A-beteende. De berättar att idén bakom begreppet ursprungligen kläcktes av en
tapetserare som skulle klä om stolarna i praktikens väntrum. Han undrade vad de hade för slags patienter och när de ville veta varför han frågade blev svaret: "Det verkar som om
era patienter jämt sitter längst ut på stolen".
Rosenman och Friedman började systematiskt att titta på hur deras patienter betedde sig, vad de sade och hur de såg ut. De kartlade ett beteendemönster som senare fick namnet
Typ A-beteende.
Bråttomsjuka
Tidsfixering och en ständig jakt för att uppnå mer och mer tycks vara en hörnpelare i typ A-beteendet. Då man träffar människor med den sortens extrema beteende framträder en
bild av livet som en ständig kamp för att uppnå alltmer av något som aldrig definieras som slutmål. Om målet inte är väl definierat kan man aldrig nå det och kampen blir ändlös.
Eftersom dygnet är begränsat utvecklar man en rad beteenden för att hinna med allt man vill åstadkomma på kortast möjliga tid. Därav tidsfixeringen, därav otåligheten och
oförmågan att vänta, ha tålamod i köer eller med människor som talar långsamt. Sådant upplevs som hinder på vägen. Följden blir vad upphovsmännen till detta begrepp kallar
"bråttomsjuka", alltså ett nästan sjukligt förhållande till tiden som bristvara och till alla aktiviteter som måste stoppas in och hinnas med. Rosenman och Friedman anger en rad tecken på bråttomsjuka:
Rösten och kroppen ger många ledtrådar som kan buntas ihop under rubriken psykomotoriska tecken. Extrema typ A-personer
- har spända ansiktsmuskler och ofta spänd kroppshållning
- blinkar ovanligt snabbt och ofta
- talar snabbt och utelämnar eller sväljer sista ordet i meningen
- skyndar på och avbryter när andra talar
- talar även vid inandning
- trummar snabbt och hårt med fingrarna eller vickar med fötterna
- smackar med läpparna när de talar. (Ett ljud som enligt Rosenman och Friedman åstadkoms genom att man pressar ihop läpparna, sätter tungspetsen mot tandradens baksida och snabbt öppnar munnen.)
- suckar vid utandning
- nickar medan de talar. (Många människor nickar instämmande när andra talar, men en typ A-människa nickar när han själv talar.)
- rör sig snabbt och agerar snabbt
- blir lätt svettiga i pannan och på överläppen
Dessa kroppsliga tecken på bråttomsjuka kan kompletteras med uppgifter ur levnadsbeskrivningen. Av dem framgår att en person med bråttomsjuka är medveten om
sin otålighet, ständigt håller ett högt tempo och därför ofta får rådet att ta det lugnare; har svårt att sitta overksam, avskyr köer, går fort, äter fort och ogillar att dröja vid bordet efter
måltiderna. En sådan person använder inte ett målande eller känslosamt språk utan omvandlar allting till siffror och mätbara storheter, även i avspända samtal, och tänker på och gör flera saker samtidigt.
Ur dessa tecken på bråttomsjuka framträder en bild av en människa som ständigt jagar på sig själv för att prestera alltmer, en människa som blir superduktig på att få saker gjorda
och som betraktar världen som ett enormt fält av siffermängder och uppgifter att hantera. När jag lånar ut en bok som beskriver detta beteende till en extrem typ A-person, tittar
denne inte först i innehållsförteckningen utan på den sista sidan, för att se efter hur många sidor man måste ta sig igenom för att läsa ut den.
Bråttomsjukan utvecklas så småningom till något tvångsmässigt, vilket är mycket
påfrestande dels för den som måste bete sig så, dels för omgivningen som inte ser världen på samma vis och antagligen inte har någon större lust att anamma en sådan världsbild.
Fientlighet
Förutom tidspress och otålighet ser vi ofta hos extrema typ A-personer en stor dos perfektionism när det gäller egna och andras prestationer. Denna perfektionism, parad med
driften att försöka åstadkomma och uppnå mer och mer, leder till ett stigande missnöje över egna och andras begränsningar. Detta avspeglar sig i beteendet i form av något som
Rosenman och Friedman kallar free floating hostility, vilket på vanlig svenska betyder att man ständigt är arg på det mesta. Med en patients ord: "Man kämpar och kämpar och dessa
idioter ställer inte upp, de sätter hela tiden käppar i hjulen för en". Världen ter sig alltså som en enorm anhopning av hinder, inkompetens, dumhet och illvilja som man ständigt måste brottas med om man är en extrem typ A-person.
Kroppsliga tecken på extrem fientlighet är enligt Rosenman och Friedman följande:
- Fientligt ansiktsuttryck med spända käk- och munmuskler och stridslysten blick. I vissa fall tycks vederbörande snörpa föraktfullt på munnen hela tiden
- En ofta upprepad ticsliknande grimas: mungiporna dras bakåt så att tänderna delvis blottas (ett ofelbart tecken på stark fientlighet).
- Ett vasst, fientligt skratt
- Nävarna knyts under ett vanligt samtal
- Talet obehagligt, ofta irriterat och hårt?Täta och ymniga svordomar
- Tandgnissel
- En ticsliknande vana att spärra upp ögonen så att ögonvitorna blottas
Typ A-personen förvandlar alla aktiviteter till en tävling och alltid måste vinna till varje pris, även i lekbetonade sammanhang och mot barn under tretton år (det bör påpekas att medan
andra tävlar för att vinna och kanske visa sig duktiga, tävlar typ A-personen inte nödvändigtvis bara för att vinna utan ofta faktiskt för att dominera andra.
Typ A-personerna har en tendens att dominera såväl privat som i yrkessammanhang. Som en av mina klienter uttryckte saken: "Man måste visa klantskallarna vem som duger". De
blir lätt irriterade, särskilt på personer som inte delar deras uppfattning om vad som är passande och korrekt. De har orubbliga åsikter i allehanda sociala, ekonomiska och politiska
frågor och försvarar dem ilsket. De kan inte glädjas åt andras framgångar.
Medan bråttomsjukan inte är svår att erkänna för sig själv eller inför andra, då den ju kan
signalera att vederbörande är en viktig person med hög status och många järn i elden, är fientlighet däremot mycket svår att kännas vid, både inombords och utåt. Följaktligen döljer
somliga människor dessa fientliga drag väl, både för sig själva och för andra. Dessa drag är förmodligen också det verkligt destruktiva i typ A-beteendet, eftersom de leder till en enorm
sårbarhet. Mannen som på 1800-talet beskrev hjärtsjukdomen i detalj (han hette John Hunter och arbetade vid S:t Georgsjukhuset i London) och som själv led av bröstsmärtor,
sade: "My life is at the mercy of any fool who shall put me in passion" -- "Mitt liv kan släckas av varenda dumskalle som gör mig rasande." Omsider bar han syn för sägen genom att få
en hjärtinfarkt under en otrevlig dispyt vid ett möte med sjukhusledningen.
Fientligheten kan också leda till förändringar i personligheten på så vis att man börjar agera
mycket destruktivt då all frustration som man samlat på sig under livets lopp så småningom rinner över. För en extrem typ A-person är livet en enorm kamp. En kamp som pågår
dygnet runt och som aldrig tar slut. Ständiga hinder tornar upp, både på det inre planet och i omgivningen, och omintetgör gång på gång ens försök att åstadkomma något vettigt. Därför
kan det för en typ A-person kännas som en stor befrielse när katastrofen inträffar, t.ex. i form av en hjärtinfarkt. Man befrias från den oerhörda påfrestning som man utstått i åratal.
Dålig självkänsla
Vad är det som gör att man agerar så självdestruktivt att det kan kosta en livet?
Jag får ofta tre svar. Människor som blir extrema typ A-personer redan tidigt i livet
uppfattats som mycket energiska, ibland hyperaktiva, fulla av kraft och energi. De har enligt egen utsago betraktats som påstridiga och ibland smått aggressiva. Som någon sade om
hundvalpar: det finns alltid någon i kullen som är litet snabbare till spenen, och på vägen dit ger den gärna de andra ett tjuvnyp för att komma fortare fram.
Dessa egenheter tror jag inte räcker för att utveckla ett typ A-beteende. Det behövs ytterligare något för att starta den utvecklingen och det är att något har skadat den egna
självbilden, den egna vissheten om att man har rätt att finnas till och äga en plats på jorden. En sådan skada vållas ofta av stora och allvarliga händelser som att mista sina föräldrar ,
bokstavligen, eller genom alkoholism eller andra allvarliga sjukdomar. Självbilden kan också skadas av grova övergrepp eller av en uppfostran som gör föräldrakärleken villkorlig och
kopplad till prestationer. Det handlar ofta om mycket stora och grova kränkningar som leder till att människor beter sig som skadeskjutna djur som kämpar för att överleva. De drabbas
av ett enormt självhat och tycker sig inte förtjäna någon annans kärlek eller uppmärksamhet.
En av mina klienter berättade: "Jag ser mig som trettonåring framför spegeln, där jag står
och verkligen hatar den feta, rödhåriga och dumma varelse som glor tillbaka på mig från spegelbilden". Eller som Strindberg skriver i Till Damaskus: "...det allra värsta är att jag fått
en sådan avsky för mig själv, att jag skulle vilja bli fri från mig, men därtill ser jag ingen möjlighet. Om jag vore kristen, skulle jag icke kunna fylla det första budet, älska min nästa
såsom mig själv, ty då skulle jag hata min nästa, och det gör jag nog." Att ständigt bära på sådana känslor är oerhört plågsamt och man försöker därför slippa ifrån dem genom att
utnyttja sin begåvning. Och i sådana fall är människor med den här personlighetstypen ofta utrustade med stor energi, kraft och envishet, vilket leder till att de börjar prestera, börjar
kämpa mer och mer. Det kan resultera i att de får någon sorts uppmärksamhet och erkännande, vilket i sin tur framkallar en känsla av att de är värda litet mer än vad de tyckt sig vara inombords, att de kanske är litet större i alla fall.
Ilska, aggressivitet och dominansbehov -- den andra hörnpelaren i typ A-beteendet -- medför också att man känner sig litet större än den varelse man upplevt sig vara i det inre.
Men även om man är på toppen av sin förmåga, känner man sig aldrig helt nöjd eller till freds med den invärtes människan. Om man gjorde det skulle man sluta skruva upp sina
prestationer, sin frustration och sin fientlighet. I så fall skulle man uppnå ett tillstånd som är motsatsen till typ A-beteende och som Rosenman och Friedman kallar typ B-beteende, då
man är den man är. Verksamhetsiver och aggressivitet har sin givna plats men har föga att göra med ens egenvärde.
Den outsägliga smärtan och den stora sårbarheten man bär med sig genom livet -- det är
alltså den som man för en oavlåtlig kamp mot genom sin enorma prestationsdrift och fientlighet gentemot sig själv och andra. För att inte bli förkrossad. Vad som framträder när
man slutar prestera eller slutar vara arg på sig själv och andra, är just sorgsenhet och dålig självkänsla. Det upplever vi i kontakten med människor med välutvecklat typ A-beteende som hamnar på hjärtintensiven.
Huvudmönster i extrema typ A-personers levnadssätt är en långt driven förenkling av det komplicerade fenomen som kallas livet, visas här nedan i form av en triangel med tre
möjliga lägen. Grundläget är dålig självkänsla och den sorg och ledsnad som ligger bakom. Försöken att komma ur detta läge kallar vi för bråttomsjuka, på den ena sidan, och
fientlighet, på den andra. I pendlingen mellan dessa tre lägen uppstår det spänningsfält där den extrema typ A-personens liv i huvudsak utspelas.
Tyvärr är dessa tre lägen kopplade till processer som påskyndar kranskärlssjukdomens
utveckling. Om man ständigt är i farten under dygnets vakna timmar, leder det till en aktivering av nervsystemet och kroppen också under den tid man sover. Detta i sin tur
tycks förhindra den återhämtning som pågår då vi är stilla och inaktiva och kan bidra till plackbildning i kranskärlsväggarna eller plackrubbningar som kan leda till en akut
hjärtinfarkt. Det aggressiva läget -- den konstanta fientligheten -- med dess aktivering av nervsystemet och överproduktion av stresshormoner, kan också kraftigt bidra till
kranskärlssjukdomens uppkomst. Det är som att utsätta individen för en krigssituation som aldrig tar slut, som pågår hela livet och som så småningom leder till någon form av psykisk eller fysisk katastrof.
Förändring av typ A-beteende
Sedan den första beskrivningen av typ A-beteende kom på 1970-talet har det bedrivits mycket forskning kring både själva begreppet och dess ingående delar, och kring
beteendets utbredning och konsekvenser för hälsan. Alla rön tyder på att typ A-beteende är mycket vanligt bland människor i västerländska samhällen, emedan livsvillkoren här mer eller mindre kräver ett sådant beteende.
Rönen om typ A-beteende tyder på att cirka 80 procent av befolkningen i västerländska samhällen lutar åt typ A-hållet, medan bara 20 procent kan klassas som typ B-människor. Forskningen visar också att det finns fler typ
A-personer bland hjärtpatienter än bland befolkningen i stort och framför allt finner vi bland dessa patienter stundom mycket extrema typ A-personer.
Enligt den tes som presenteras här i boken (se kapitlet om riskfaktorer) kan förträngningar i kranskärlen som inte hänför sig till framskriden ålder uppkomma på olika vägar. För
extrema typ A-personer är förmodligen beteendemönstret sjukdomens huvudorsak. Följaktligen hamnar man i en farlig situation om man håller fast vid samma beteende även
sedan man drabbats av sjukdomen. Det är som att återuppta den kamp man fört hela livet, men nu med begränsade kroppsliga resurser -- ett förhållningssätt som givetvis bäddar för ännu större problem.
Det är precis vad Rosenman och Friedman har visat i sin stora åtgärdsstudie, där man försökte hjälpa människor med typ A-beteende att lägga om sina vanor efter en
genomgången hjärtinfarkt. En liknande studie genomfördes i Sverige för några år sedan av psykolog Gunilla Burell, som arbetat med Rosenman och Friedman i Kalifornen, där hon lärt
sig deras behandlingsmetoder. Hon arbetade med patientgrupper i hela norra Sverige vilka genomgått bypassoperation. Hon kunde påvisa att inga komplikationer förekom hos den
patientgrupp som fick typ A-beteendemodifikation, jämfört med patienter som följdes upp på sedvanligt sätt vid olika sjukhus.
Min erfarenhet av grupper där man försöker förändra extrema typ A-beteenden är, att det
inte räcker med att enbart inrikta sig på själva beteendeförändringen. Visst är det oerhört lärorikt att försöka bete sig annorlunda och eftersom det handlar om människor som tycker
om att prestera något, gör de sitt bästa för att träna in nya saker. Problemen infinner sig dock när man plötsligt upptäcker att man håller på att bli en annan människa. Det känns inte
bra i kroppen och inte bra i själen när man låter bli att prestera så oerhört mycket, slutar tävla, undviker att se alla hinder och all oduglighet som finns omkring en, avstår från att bli
arg på det mesta. I linje med det ovan antydda mönstret dyker då känslor av ledsnad, sårbarhet och ensamhet upp, och dem vill man ogärna ha. Det är som om man plötsligt
tvingas ge sig i kast med det man har försökt slippa ifrån i hela sitt liv.
Det är till stor hjälp att vara med i en grupp med likadana människor och att kunna känna
igen sig i andras liv, beteenden och upplevelser. Min erfarenhet är att människor som annars kan vara odrägliga och krävande för omgivningen blir oerhört måna om varandras
välmående i sådana grupper och ger varandra väldigt mycket. Men det räcker inte alltid. Konfrontationen med ursprungsskadan kan bli så svår att människor gärna vill komma
undan. I sådana fall behövs kanske en närmare kontakt med någon som kan hjälpa en, så att man i en trygg situation kan konfronteras med smärtan, och då kan psykoterapi vara ett verksamt medel.
Kvinnor och typ A-beteende
Forskningsrönen tyder på att typ A-beteende framförallt har varit ett manligt problem. Men visst förekommer kvinnor med extremt typ A-beteende bland hjärtpatienterna. Det har inte
forskats särskilt mycket kring kvinnliga patienter med typ A-beteende. Enligt min erfarenhet av det här problemområdet finns det kvinnor som beter sig exakt som män i samma situation.
Men det finns också kvinnor med ett typ A-beteende av annat slag. Hos dem är uppgifterna och prestationerna knutna till relationer som gör dem oerhört viktiga för många andra
människor. Man frestas säga att de samlar på sådana relationer. Kvinnan i fråga kan vara ett stöd för sina gamla föräldrar, mannens föräldrar, de egna barnen och barnbarnen, eller
stötta närstående som har det svårt. Dessa kvinnor har en oförmåga att säga nej till krav från omgivningen och bär på ett konstant dåligt samvete för att de inte räcker till.
När jag träffar kvinnor med detta beteende sedan de fått en hjärtinfarkt, ser jag ofta människor som är totalt utmattade. De har gett mer än de fått tillbaka och i slutändan blivit
fysiskt slutkörda och mentalt utbrända. (Se kap. om kvinnor och kranskärlssjukdom för en utförligare genomgång.)
Observera att det kvinnliga typ A-beteendet i den här formen inte behöver kännetecknas av
den oerhörda fientlighet som kan visa sig i manligt typ A-beteende, utan snarare utmärks av att kvinnan känner väldiga krav på sig själv från andra människor och tycker sig ha fått alla
sina resurser uppslukade när hon ställt upp för andra under en mycket lång period i livet. Även i sådana fall har jag sett mycket positiva förändringar. Min erfarenhet är att kvinnor i
den situationen och med den typen av problem ofta behöver komma ifrån sin vanliga omgivning, vilket inte nödvändigtvis gäller för manliga patienter med liknande problem.
Kvinnor behöver få chansen att resa bort från de vanliga kraven, vila upp sig, och kanske för första gången i sitt liv få tänka bara på sig själva och sina egna behov, få tid att samla sina tankar och krafter för att kunna fortsätta leva.
För att kunna ge till andra måste man också få, det måste bli en balans i utbytet. Kvinnor i den situationen måste kanske gå igenom en ytligt sett självisk och egocentrisk fas, som kan
vara nödvändig för att de ska kunna överleva och ge andra något igen.
Typ B-beteende
Man skulle kunna föreställa sig att en typ B-person är flegmatisk och trög och lever ett monotont liv utan spänning. Fel. Vi hittar representanter för typ B-beteende i alla
samhällsskikt och på olika poster. De finns bland nobelpristagare och bland chefer för stora företag, de kan vara äventyrare lika väl som vanliga busschaufförer eller dagispersonal.
Den stora skillnaden mellan typ A- och typ B-beteende är den egna självkänslan. En typ B-person har en adekvat självkänsla. Han eller hon vet sitt värde och känner instinktivt sin
rätt att finnas till och ha en egen plats i tillvaron. Hans eller hennes förväntningar på sina prestationer motsvarar resultatet.
Om man tidigt i livet får känna sig älskad därför att man finns till och inte därför att man
presterar något, blandar man senare i livet inte ihop dessa två saker. Visst behöver en typ B-person prestera, göra saker, och ibland kanske slåss, vara aggressiv eller otrevlig, men det
är sällan en kamp för att behålla självkänslan och egenvärdet. När prestationer och egenvärde inte är sammankopplade finns det inte någon anledning till de överdrifter som en
typ A-person begår. När typ B-personer springer, jäktar eller är helt fixerade på sina uppgifter, syftar dessa aktiviteter mycket sällan till att upprätthålla den egna självkänslan.
Denna självsäkerhet i fråga om egenvärdet innebär att när man inte är engagerad i aktiviteter, kan man faktiskt slappna av och fundera eller bara finnas till. Man saknar ofta
den aggressiva, fientliga komponenten i livet och använder bara aggressiviteten instrumentellt, när den verkligen behövs. Man kan därför vara mycket öppnare mot andra,
förstå dem bättre och därför lyckas bättre med att skapa djupa relationer.
En typ B-person saknar alltså alla de beteenden som kan göra en typ A-person till en verklig
plåga för sin omgivning. Typ B-personen är inte tidsfixerad, tävlar inte för att dominera, även om det ibland kan vara roligt att vinna. Typ B kan varva aktiva perioder med vila,
behöver inte prata fort och använda grova ord eller jäkta på andra utan anledning. Därför upplevs vederbörande som mycket behaglig att vara tillsammans med och många känner
sig trygga och avspända i en typ B-persons sällskap. För mig personifieras dessa typ B-karakteristika av t.ex. piloten i ett trafikflygplan, när han med lugn och trygg röst talar om
för passagerarna hur han tänker ta planet igenom den annalkande stormen. Jag misstänker att piloter övar på den här typen av kommunikation, eller så är det bara sådana personligheter som klarar den typen av arbete.
Testa dig själv
Här följer en enkel skala som gjorts för att fånga upp typ A-fenomenet. (En kortversion av ett frågeformulär utarbetat av Jenkins.) Den har använts i Sverige och återges med tillstånd
av Anita Rissler och Ulf Lundberg vid psykologiska institutionen i Stockholm.
Besvara följande frågor genom att ringa in det svarsalternativ som bäst beskriver Ditt sätt att arbeta eller vara.
1. När Du lyssnar på någon som pratar och personen i fråga tar lång tid på sig att komma till saken, känner Du då att Du vill skynda på honom/henne?
1 Sällan eller aldrig
2 Ibland
3 Ja, ganska ofta
4 Ja, mycket ofta
2. Kommer Du på Dig själv med att skynda, även när Du har gott om tid?
4 Ja, mycket ofta
3 Ja, ganska ofta
2 Ibland
1 Sällan
3. Brukar Du pressa Dig själv hårt för att klara av vad Du föresatt Dig?
4 Ja, mycket ofta
3 Ja, ganska ofta
2 Ibland
1 Sällan
4. Sätter Du upp tidsgränser för när Dina arbetsuppgifter -- både när det gäller förvärvsarbete, studier och fritid -- måste vara klara?
1 Sällan eller aldrig
2 Ibland
3 Ja, ganska ofta
4 Ja, mycket ofta
5. Skulle personer som känner Dig väl instämma i att Du tar Ditt arbete eller Dina studier för allvarligt?
4 Ja, definitivt
3 Ja, troligen
2 Troligen inte
1 Definitivt inte
6. Skulle personer som känner Dig väl instämma i att Du lätt blir irriterad?
1 Definitivt inte
2 Troligen inte
3 Ja, troligen
4 Ja, definitivt
7. Skulle personer som känner Dig väl instämma i att Du har en tendens att göra allt i flygande fart?
4 Ja, definitivt
3 Ja, troligen
2 Troligen inte
1 Definitivt inte
8. Skulle personer som känner Dig väl instämma i att Du är inställd på att slå Dig fram i hård konkurrens?
1 Definitivt inte
2 Troligen inte
3 Ja, troligen
4 Ja, definitivt
9. Skulle Du vilja beskriva Ditt "humör" som
4 Häftigt och svårt att kontrollera
3 Häftigt men under kontroll
2 Behärskat
1 Lugnt och jämnt
10. Vid jämförelse med människor i allmänhet beträffande ansvarskänsla, bedömer Du då att Du känner
4 Mycket mera ansvar
3 Något mera ansvar
2 Lika mycket ansvar
1 Mindre ansvar
11. Brukar Du föredra att ha två eller flera arbetsuppgifter på gång samtidigt och växla mellan dem för att hinna med alla Dina åtaganden i tid?
1 Sällan eller aldrig
2 Ibland
3 Ja, ganska ofta
4 Ja, mycket ofta
Lägg ihop poängtalen. Mera än 30 tyder på tendens till Typ A beteende, mera än 40 tyder på ett extremt Typ A-beteende.
DE UPPGIVNA -- OM TYP D-BETEENDE
När jag föreläser om Typ A- beteendet , finns det alltid några åhörare som inte känner igen sig i denna beskrivning. Det överdrivet aktiva sättet är inte allas sätt att hantera den egna
känslan av otillräcklighet. Att genast ge upp, att känna sig hopplös och hjälplös inför hot kan vara ett dominerande beteende för en del människor.
År 1996 avslutade Johan Denollet och hans kolleger vid universitetssjukhuset i Antwerpen en tioårig uppföljning av en större grupp hjärtpatienter vilka deltagit i ett sedvanligt
rehabiliteringsprogram. Denollet var intresserad av om det gick att förutsäga vilka personer som skulle få allvarliga hälsoproblem i detta tioårsperspektiv. Förutom en del medicinska
variabler som alla tydde på en stor skada i hjärtmuskeln, fann han vissa personliga särdrag som ägde ett mycket hög prediktionsvärde. Han fann att en starkt negativ känslomässig
hållning till livet i allmänhet och sjukdomen i synnerhet, i förening med social hämning, tillsammans resulterade i en mer än fyra gånger större risk för allvarliga komplikationer,
jämfört med personer som saknade dessa karakteristiska eller bara hade ett av dem. Detta samband tycktes vara oberoende av andra medicinska faktorer eller rent av förstärka deras effekter.
Enligt min erfarenhet fångar Denollets studie två väsentliga aspekter av ett destruktivt sätt att hantera hotet och dessa förtjänar en närmare genomgång nedan.
Pessimism, hopplöshet och hjälplöshet
En faktor, som kan ha stor betydelse för upplevelsen av ett ofrånkomligt hot, har delvis att göra med karaktär, vanor och livserfarenheter. En amerikansk forskare Martin Seligman,
intresserade sig som ung student på 1970-talet för hur det kommer sig att somliga människor så lätt ger upp, varför de besväras av bagateller och varför de inte tillgriper de
hjälpmedel och lösningar som andra tveklöst använder. I en sådan studie lät han med Donald Hirohito en grupp människor lyssna på ett extremt starkt ljud. De fick försöka
stoppa ljudet genom att trycka på olika knappar på en kontrollpanel som de hade framför sig, men panelen fungerade inte. Ljudet gick inte att stänga av. En annan grupp kunde efter
en kort stund stänga av ljudet genom att använda en kombination av knappar. Den tredje gruppen utsattes inte för något ljud alls. Så fick försökspersonerna stiga in i ett annat rum
där det fanns en liten tvådelad box. Om man satte handen på den vänstra sidan kom samma otrevliga starka ljud. Om man flyttade handen till den andra sidan av boxen
tystnade ljudet. Människor som exponerats för ljudet utan att kunna stänga av det bara stilla med handen på vänstra sidan av boxen och flyttade inte handen. De andra lyckades genast stänga av ljudet.
Dessa försök banade väg för en hel rad studier av fenomenet "inlärd hjälplöshet", d.v.s. hur det kommer sig att somliga så lätt ger upp i en allvarlig hotsituation och hamnar i ett
tillstånd av hjälplöshet och hopplöshet. I en till synes hopplös situation gör man alltså inte speciellt mycket. Somliga människor utvecklar detta till en hel livsstrategi. En närmare
genomlysning av dessa föreställningar visar att de ofta bottnar i att vederbörande redan som barn lärt sig att det mesta i livet inte går att kontrollera, att "det är kört" från början och att det inte finns mycket hjälp att få.
Något som starkt kan bidra till en sådan livsattityd är mammans sätt att förhålla sig till svårigheter, barnets egna erfarenheter från skolan, samt framför allt barnets olika livskriser
i samband med separationer, skilsmässor, byte av skola och kamrater. Så småningom kan detta leda fram till något som skulle kunna kallas en pessimistisk förklaringsmodell eller pessimistisk livssyn.
Det är intressant att det alltid fanns några individer som inte gav upp i testsituationerna trots att de utsattes för hopplösa omständigheter. Faktum är en människa av tre inte gav upp
efter att ha utsatts för en stöt eller ett ljud som inte gick att undkomma. Dessa iakttagelser blev så småningom en drivfjäder för den forskning som är inriktad på människor som inte
låter sig nedslås av en massa negativa faktorer och situationer som de inte kan kontrollera, människor som tycks vara immuna mot den sortens erfarenheter. De kommer ändå att
försöka, de ger sig inte, de kämpar så länge de orkar. De personer som genast gav upp, fick av forskarna beteckningen pessimister medan de som aldrig gav upp betecknades som optimister.
Tankestrategier
Den pessimistiska strategin kan i korthet sammanfattas så här: När något negativt inträffar tolkar man det som att "det var mitt fel" och betraktar det genast som ett permanent
tillstånd, "så här kommer det att vara i evighet". Man betraktar också händelsen som allomfattande -- "det här förstör allt för mig". Man tar det alltså som ett personligt
misslyckande, betraktar det som bestående och bottenlöst. Pessimisten är snar att byta strategi när det händer något gott. Då är filosofin i stället: "Det här beror inte på mig utan
på någon annan, det är ren tur". Och det goda som har hänt är givetvis övergående, det råkade bara ske just nu, kanske för sista gången, det kommer nog aldrig att upprepas. För
övrigt berör det ju bara en liten del av ens liv, alla andra problem finns kvar, etc.
Optimisten gör raka motsatsen. När det händer något tråkigt säger optimisten att det beror
på någon annan eller på omständigheter som man inte råder över. Vidare anser optimisten att det är övergående, det kommer att ändra sig så småningom och för övrigt, även om det
just nu påverkar livet i viss mån så gäller det inte hela tillvaron. När något gott händer optimisten hänvisar denne till sin egen förmåga eller goda karaktär och personliga kvaliteter
, det kommer att bestå för alltid eller åtminstone bra länge och vara lyckosamt i många andra avseenden. Om man gör bruk av den pessimistiska strategin för att tolka verkligheten
kommer alla möten med svåra livshändelser att påverka en mycket djupt och varaktigt. Man kommer att undergräva sitt eget värde genom att tänka att det är ens eget fel. Man har en
mycket liten chans att komma ur detta läge om man tror att tillståndet kommer att bestå under lång tid, och man kommer inte att utnyttja andra aspekter av livet för att få jämvikt
utan koncentrerar sig snarare på den dåliga sidan, som kommer att överväga mer och mer. Ett evigt ältande av de egna problemen (på engelska används ordet rumination, idisslande)
är ett tydligt uttryck för den negativa propaganda som man bedriver mot sig själv under långa perioder i livet.
Människor med en pessimistisk inställning och tendens att om och om igen tugga negativa
saker, reagerar med en uttalad uppgivenhet, hjälplöshet och så småningom depression när de hamnar i svåra och hotfulla situationer. Optimisterna reagerar naturligtvis också på
negativa och hotfulla situationer, men reaktionen blir oftast kortvarig och begränsad till de problem som den aktuella situationen skapar. Reaktionen är också ofta kopplad till försök
att komma ur och göra något åt den svåra belägenheten. Dessa människor glömmer heller inte bort vilka resurser de har, vare sig de egna eller de som omgivningen kan erbjuda, och de ger kort och gott inte upp så lätt.
Byta tankevanor
Det här resonemanget kan låta mycket amerikanskt, men min långa erfarenhet av arbetet med hjärtpatienter har likafullt gjort mig observant på människor som skulle kunna kallas
pessimister. Som framgår av den ovan förda diskussionen om den så kallade typ D, eller depressiv personlighetstyp, har både den pessimistiska livshållningen och det ständiga
ältandet av negativa känslor en stor plats. Men resonemanget ovan innebär ju faktiskt att båda dessa negativa aspekter kan förändras. Det handlar om sättet att tolka verkligheten,
det handlar om ens inställning, det handlar om invanda tankebanor, om ett inlärt tolkningssystem. Aron Beck och Richard Ellis, som tillsammans har utvecklat metoden att
påverka människors inställning (denna inriktning i psykologi kalls kognitiv terapi), formulerar det mycket drastiskt. De menar att den här typen av problem ligger i vårt sätt att
tänka och att vi kan förändra det. Sättet på vilket man arbetar med dessa problem är just att göra oss medvetna om vad som sker i våra tankar och försöka påverka det med alla
tänkbara medel. Man ska ge akt på de tankar som spontant dyker upp när något negativt händer. Man ska bemöta tankarna med motargument och försöka finna alternativa och
bättre förklaringar till situationen. Man kan försöka avleda tankarna, försöka få distans till sitt sätt att se på världen och försöka förändra sin förklaringsmodell från pessimistisk till mer optimistisk.
Enligt Beck och Ellis avspeglar de spontana tankar som väcks mycket sällan realiteten, utan är oftast vrångbilder av verkligheten utifrån vår dåliga och pessimistiska inställning. Som
Martin Seligman skriver: "Så snart du känner dig nere eller ängslig eller arg, fråga dig vad du intalar dig själv. Ibland visar sig uppfattningen riktig, och i så fall, inrikta dig på hur du
kan förändra situationen och förhindra att motigheterna övergår i en katastrof. Men oftast ger ens uppfattningar en skev bild, så låt dem inte styra ditt känsloliv. Och precis som det är
med en föreskriven diet, är inlärd optimism lätt att följa när man väl har börjat. När man väl har vant sig vid att ifrågasätta negativa uppfattningar flyter det dagliga livet mycket lättare
och man mår mycket bättre. ". Även om man kan tycka att de här begreppen är litet väl enkla och att det nog kan behövas en dos pessimism för att man inte ska göra för många
dumheter, så är pessimism definitivt skadlig då man har med en kranskärlssjukdom att göra. Då har personer med pessimistisk läggning stor nytta av att ifrågasätta sitt sätt att tänka
och försöka ändra på det, gärna med professionell hjälp. Glädjande nog finns det numera en stor skara välutbildade kognitiva terapeuter i Sverige, vilka kan lära ut den beskrivna metoden.
Social hämning
Att dra sig undan från andra, att distansera sig från omgivningen och sällan visa vad man känner och tänker, tycks också starkt bidra till att det upplevda hotet består under en längre
tid. Med tanke på det är det inte konstigt att man i studie efter studie har visat att människor som är ensamma eller känner sig ensamma löper mycket större risk att insjukna eller få komplikationer till en sjukdom som de redan har.
För att kort sammanfatta forskningsresultaten kan man säga att de visar vikten av att känna sig älskad och uppleva att personer i omgivningen bryr sig om en. Det är också viktigt att
vara väl integrerad i en social grupp eller struktur som ger en känsla av delaktighet och uppbackning av de resurser som gruppen/strukturen förfogar över. Dessa faktorer kan ses
som ett skydd när det kärvar till sig. Avsaknaden av relationer och tillhörighet leder däremot till att den upplevda kontrollen över det aktuella hotet blir minimal och den negativa
situationen kan då lätt bli kronisk. Ytterligare resonemang kring detta finner läsaren i kapitlet om friskfaktorer.
Likaväl som vi kan påverka våra tankar, kan vi i hög grad påverka vårt beteende, även det
sociala beteendet. Trots att vi kanske klarar att leva ensamma eller att stå utanför större sociala nätverk när livet går sin gilla gång, bör vi inse att när vi ställs inför problem ska vi ta
tillfället i akt och utnyttja de sociala resurser som finns omkring oss.
Testa Dig Själv
Johan Denollet från Belgien har konstruerat ett frågeformulär som försöker fånga Typ D (depressiv) - beteende mönster.
Nedan finns antal påståenden som människor använder för att beskriva sig själva. Läs varje
påstående och skriv in en siffra som passar bäst in på Dig. Det finns inget svar som är rätt eller fel; det är Din egen uppfattning vi vill veta.
0 = Stämmer inte alls, 1=Stämmer inte skärskilt bra; 2 =Varken eller;
3=Stämmer delvis; 4=Stämmer helt.
1. Jag är för det mesta inte glad?
2. Jag blir lätt upprörd?
3. Jag talar sällan med personer jag inte känner?
4. Jag föredrar att hålla andra människor på avstånd?
5. Jag känner mig ofta irriterad?
6. Jag har svårt att uttrycka min åsikt till andra människor?
7. Jag känner ofta att jag har gjort något fel?
8. Jag har svårt att kallprata ?
9. Jag känner mig ofta på dåligt humör?
10. Jag känner mig ofta underlägsen andra?
11. Jag håller mig helst i bakgrunden?
12. Jag oroar mig ofta för olika saker?
13. Jag känner mig inte accepterad som jag är?
14. Jag har svårt att hitta rätt saker att prata om med andra?
15. Jag känner mig ofta hämmad i sociala sammanhang?
16. Jag känner mig ofta "nere"?
17. Jag blir nervös när jag träffar många människor samtidigt?
18. Jag ser mörkt på det mesta?
19. Jag är en inbunden person?
20. Jag har svårt för att ta konakt med andra människor?
21. Jag tycker inte om att hå många människor omkring mig?
22. Jag känner mig ofta olycklig?
23. Jag har dåligt självförtroende?
24. Jag undviker att ha personliga relationer med andra människor?
Summan som överstiger 80 poäng tyder på Typ D-beteende mönster.