Utbrändhet
|
|
Aleksander Perski, docent vid Karolinska Institutet |
Många reagerar på livssvårigheter genom att anstränga sig ännu hårdare, och en del undertrycker egna behov och känslor och knogar på, trots att tecknen på att
orken tagit slut är ganska uppenbara. För en del är den yttre situationen så pass hotfull och orubblig, att ingen förändring känns möjlig trots övermänskliga
ansträngningar. Vad som då kan inträffa är att organismen inte längre klarar av att kompensera för de extraordinära ansträngningarna och då kan ett mer eller mindre
allvarligt sjukdomstillstånd uppkomma. För att beskriva detta läge använder vi uttryck som "stresskollaps", att "gå in i väggen" eller, som man uttrycker det i IT-
företag, att "gå in i taket". En del människor använder ordet utbrändhet för att beskriva detta fenomen.
När man träffar personer som drabbats av stressammanbrott slås man av att det
finns två problemområden som de kan beskriva i detalj. Den ena gruppen av problem berör upplevelsen av trötthet eller utmattning som inte går att vila upp sig
från. För det andra handlar det om en rad kognitiva (förnuftsmässiga) begränsningar som ofta upplevs som otroligt hämmande. Medan stressforskarna ogillar uttrycket
utbrändhet som de anser vara oprecist och alltför negativt och svårdefinierat, så uttrycker begreppets popularitet hos gemene man enligt min mening en kollektiv
klokhet. Vid en djupare kontakt med sådana personer upplever man dem faktiskt som fysiskt och mentalt totalt uttömda.
När det gäller kognitiva symtom (se tabell nedan) klagar människor på allvarliga
störningar i minnesfunktionen – man har svårt att lägga saker på minnet, man har också svårt att komma åt sina grundkunskaper. Man har allvarliga
koncentrationssvårigheter som gör det praktiskt taget omöjligt att läsa en längre artikel, och en bok känns som en totalt omöjlig uppgift att klara av. Det finns
påtagliga svårigheter med att kunna dela uppmärksamheten mellan olika saker, personen blir lätt störd. Många upplever en ökad känslighet i olika sinnen, somliga
blir känsliga för ljus och ljud eller får perceptionsstörningar med tunnelseende. En del klagar över svårigheter att följa tankebanor och får problem med sin inre dialog.
Allt detta gör att man känner sig otroligt stresskänslig och samtidigt helt oförmögen att genomföra mera komplicerade kognitiva uppgifter. På sin höjd klarar man
repetitiva, monotona och väl begränsade arbetsmoment. Dessa kognitiva begränsningar upplevs ofta som oerhört skrämmande och man skäms ofta för dem
och försöker dölja dem i det längsta. Som en av dem som drabbats av detta tillstånd har uttryckt det - man blir "temporärt bortkopplad i huvudet".
|
Den andra stora symtomgruppen är olika grader av trötthet som inte tycks försvinna med vila. Man kan känna sig totalt utslagen eller bli väldigt trött efter bara några timmars aktivitet. Ofta har man också påtagliga sömnsvårigheter, man kan vakna tidigt och sedan inte kunna somna om eller man har ett omåttligt behov av sömn. Slutligen har många som befinner sig i detta tillstånd också ett labilt känsloliv där känslorna avlöser varandra i snabb takt, är svåra att styra och ofta upplevs som mycket starka. Utifrån de intensiva kontakter som jag har haft med personer som råkat ut för stressammanbrott, skulle jag kunna uppställa forskningshypotesen att utbrändhetssyndrom i mer eller mindre uttalad form förekommer hos alla som drabbas av stressammanbrott och tillhörande problem. Dessa tillstånd kan också påverka andra system negativt och ge upphov till en rad sjukdomar.
Bland dessa kan nämnas fibromyalgi, som förutom utbrändhetssymtom också ger en ökad känslighet för smärta. Man har också identifierat ett kroniskt trötthetssyndrom som ger allvarliga störningar i immunsystemet. Andra studier har kartlagt posttraumatiskt stressyndrom, där återkommande bilder av trauma utsätter organismen för permanent stress i förening med utbrändhetssymtom och depression eller ångesttillstånd. Utbrändhetssyndrom kan också förekomma vid traditionella somatiska sjukdomar; i mitt arbete med hjärtpatienter har jag ofta observerat hela listan av kognitiva och somatiska symtom hos patienter som drabbats av akut hjärtinfarkt eller genomgått bypassoperation.
Hjärnstress
Mekanismerna bakom utbrändhetssyndrom har i folkmun kallats ”hjärnstress”, och även om den termen är lika förvirrande och lika illa tåld av forskare som begreppet ”utbrändhet” uttrycker den ändå en viss folklig klokhet. Just nu arbetar man med två hypoteser som skulle förklara mekanismen bakom verkningarna av långvarig stressexponering på hjärnan och det övriga nervsystemet. Den första hypotesen kallas cortisol kaskad och berör skador som kan uppkomma i det system i hjärnan som svarar för reaktioner på fara. En upplevd fara i en stressituation leder till att binjurebarken producerar cortisol som ska hjälpa oss att klara de allvarliga påfrestningarna. I vanliga fall leder så höga nivåer av cortisol i kroppen och därefter i hjärnan till att hippocampus minskar cortisolproduktionen. Men om stressen blir långvarig kan reglersystemet råka i obalans, med den följden att cortisolnivåerna förblir höga och eventuellt skadar hippocampus, speciellt de dendriter i hippocampus som står för och förstärker impulser och utformning av initiala minnen.
Stressexponeringens längd tycks vara avgörande – vid kortare exponering förekommer temporära förändringar i hippocampusområdet som kan försvinna i och med en bättre livssituation. Om stressexponeringen blir långvarig kan individen överskrida en viss gräns, där skadorna blir mer permanenta. Den senaste forskningen på Karolinska Institutet visar att skador i centrala nervsystemet inte alls är så permanenta som vi tidigare trott. Reparationsarbetet i nervsystemet tycks dock ha en annan tidsaxel än reparationer i andra system i kroppen, vilket kan innebära att det tar månader eller år innan man blir helt återställd.
En annan teori som formulerats av svenska forskare i Göteborg avser störningar i samverkan mellan nerv- och gliaceller. Astrogliaceller tycks hjälpa nervceller att hålla den optimala nivån av glutamat (en av de viktigaste signalsubstanserna i hjärnan) och kalium för att få det optimala signal–brusförhållandet. Störningar i det systemet kan förändra detta förhållande och därmed minska överföringskapaciteten i nervcellerna. Störningar i glutamat- och kaliumupptag har observerats vid infektioner i nervsystemet eller efter relativt kraftig psykologisk påverkan, t ex långvarig stress eller ångest. Dessa störningar kan leda till minskad mental kapacitet , minskad simultankapacitet och minskad koncentrationsförmåga. Känslan av minskad mental kapacitet kan i sin tur orsaka ännu mer oro, ångest och stress vilket förvärrar effekterna. Möjligen kan dessa förändringar leda till att regioner som svarar för energiutveckling i organismen också påverkas negativt. Även en del neurohormonella störningar kan härledas till en minskad glutamatåterupptagningsförmåga i astrogliacellerna.
Vilka är i riskzonen?
När man diskuterar varför vissa personer klarar långvariga påfrestningar medan andra drabbas av stressrelaterade sjukdomar, framhävs ofta de personbundna faktorernas betydelse. Här vill jag starkt betona att det framförallt är en långvarig exponering för påfrestningar, utan möjlighet till återhämtning, som tycks utgöra den viktigaste riskfaktorn. Ofta handlar det om mycket svårartade situationer för den enskilde eller de närmaste. Det kan vara hot mot tillvarons eller det egna livets mest vitala och viktigaste aspekter. Och påfrestningarna kan ha funnits under mycket lång tid. Som stressforskare slås man ibland av förundran över hur mycket människor egentligen tål och hur fantastisk organismen ofta är på att klara enorma påfrestningar. Men alla har sin gräns och om man ignorerar de psykiska och kroppsliga signaler som talar om att situationen är kritisk, ja, då ligger vägen öppen till någon form av hälsokatastrof. Detta fenomen kan uppstå på många vis, det kan vara situationer som inte går att bryta så lätt (om man har sjuka barn, eget handikapp eller tillhör de mest sårbara grupperna i samhället). Det kan vara stora förändringar i samhället som ingen tycks råda över. Det kan också handla om egen perfektionism och en strävan att alltid vara duktig, som andra gärna utnyttjar. Det kan handla om dåligt självförtroende som styr ens prestationsbehov. “Man måste brinna för att bli utbränd"– personer med stort engagemang i sin verksamhet löper också risk att drabbas av stressammanbrott. En del personer som förtar sig har dålig kunskap om sig själva, sina egna behov och gränser. För många finns det oftast en utlösande situation, någon form av slutlig kris som leder till ett stressammanbrott.
Behandlingsstrategier
Som framgår av resonemanget ovan vet vi fortfarande mycket lite om dessa fenomen, vi förstår knappast mekanismerna bakom stressammanbrott och vet ännu mindre om fungerande behandlingsmetoder. Men man kan skönja några faser i det förlopp som följer efter sammanbrottet. I den första fasen är den drabbade oerhört känslig och mer eller mindre utslagen. Det viktiga i den fasen är grundläggande mänskligt omhändertagande, mycket stöd och förståelse inför det tillstånd som personen har hamnat i. Somliga kan ha mycket låga värden av cortisol, testosteron och andra hormoner. Det är möjligt att stödjande terapi med låga doser av dessa medel skulle vara gynnsamt. Det bedrivs studier kring dessa frågor men än så länge finns inga klara svar.
Långvarig stressexponering leder ofta till att organismen lever i ett extremt fysiologiskt läge under långa tider. Som en följd blir hushållsaktiviteter och återuppbyggnad åsidosatta och organismens anpassningsförmåga starkt begränsad. I nästa fas måste man med alla medel få kropp och själ i balans igen. Den enklaste vägen går via fysisk träning av olika slag, sjukgymnastik och avslappningsövningar. Även en del österländska behandlingsmetoder som akupunktur, qi gong eller meditation kan vara till hjälp. Vissa personer kanske behöver psykoterapeutiskt stöd för att bearbeta hinder mot själslig balans som de har i sin psykiska utrustning. I denna fas kan det vara till stor hjälp att få träffa andra personer med samma problem, annars känner man sig lätt oerhört ensam och utsatt, och därför är någon form av gruppverksamhet med diskussioner kring stressproblematik värdefull.
I den tredje fasen kan man koncentrera sig på möjligheterna att komma tillbaka till familje- eller arbetslivet. I denna fas är stresshantering det viktigaste elementet, samt diskussioner om hur man ska förändra den verklighet som man ska återkomma till, för att förebygga nya katastrofer. I den fasen behövs praktisk hjälp från socioterapeuter, kuratorer eller personalchefer på företagen för att i möjligaste mån åstadkomma gynnsamma förutsättningar. Enligt min erfarenhet innebär en framgångsrik rehabilitering oftast inte bara stora förändringar i ens eget sätt att reagera på påfrestningar, utan också förändringar i den livs- och arbetssituation som man ska återkomma till. Dessa iakttagelser grundar sig på individuella fall, då det fortfarande inte finns många systematiska studier med en utvärdering av interventionsmetoder och behandlingsstrategier. De kognitiva beteendeteknikerna tycks fungera väl vid fas tre, enligt några få studier som hittills har genomförts. Detta område är dock ett brett fält som är i stort behov av ordentliga forskningssatsningar.
För att bemöta dessa nya behov av kunskaper kring stressrelaterade sjukdomar har Institutet för Psykosocial Medicin beslutat sig för att inrätta Stressmottagningen vars syfte är att utveckla och utvärdera metoder som kan användas för behandling och prevention av stressrelaterade åkommor.